Först och främst, har du någon gång fått ett brinnande behov att ta dig från Umeå till Stockholm mitt i natten? Ja, tänkte väl det. Och visst har du då undrat hur du egentligen skall ta dig dit? Jo, det har du. Och inget bra svar har du fått heller. Men nu kan jag, Linus Jansson, delge er två ganska prisvärda alternativ om du bara måste ta dig till den kungliga huvudstaden mitt i natten (och du själv inte är i kördugligt skick)

Det första, och lite billigare alternativet är att ta en taxi. Körtid beräknas till ca 7,5 timmar, och du kan få plats med tre stycken kompisar också som kanske vill följa med. Hur som haver, priset för kalaset är ca 9 000 kronor. Inte så jättefarligt ändå, och har du tur så har chauffören även bra musiksmak.

Det andra, och lite dyrare alternativet, är att hyra en privatjet. Kanske inte något för den miljömedvetne, men jäklar i gatan vad snabbt det går med flyg. Skulle nog kunna lova att du kan vara på plats i Stockholms innestad två timmar efter du kommer på att du måste vara där. Även här kan du få med dig ett gäng kompisar, säkert uppåt tio stycken. Det som kanske kan skrämma lite här är priset. Du måste nämligen vara beredd att lägga 70 000 kronor för att detta skall vara genomförbart. Men ibland har nöden ingen lag. Och det är ju som man brukar säga, pengar är ingen trång sektor!

Dessvärre har jag inte fått fram någon prisuppgift för vad det skulle kosta att hyra en militärhelikopter, om man nu vill åka i en sån. Får be att återkomma i frågan.

Förövrigt upptäckte jag i måndags att jag har tenta om två och en halv vecka respektive tre veckor. Detta på de kurser som jag inte riktigt har börjat plugga på än.. Så nu kör vi! Får nästan lite flashbacks till förra hösten, då jag vid samma tidpunkt stod i ungefär samma läge. Härliga tider!

Då var jag hemma igen. Hemma i min säng på Sveagatan. Jag fryser om mina fötter och är rätt trött. Jag lyssnar på musik. Mår ganska bra. Osugen på att plugga imorgon. Kanske skippar det?

Well, vad har jag haft för mig då. Ja, allt och inget skulle man nog kunna säga. Har åkt ofantligt mycket bil, det är en bit att åka till Östersund och tillbaka. Och det här med att åka bil blir ju faktiskt obekvämt i längden, speciellt när man måste dela säte med två stycken mattor (som har varit fallet sen besöket på IKEA tidigare idag). Men det har gått bra, har lyssnat på ett gäng dokumentärer från P3 så.

Vidare har jag lekt med min brors flickväns dotter Ella. Hon och jag har ritat intill oändlighet. Har nog inte ritat så mycket sen jag själv gick på dagis. Vilket verkligen är längesen nuförtiden. Så längesen att jag inte vill tänka på det. Men när vi ändå är inne på Ella, hur definierar man min och hennes relation/släktskap? Min styvbror är alltså hennes styvfar. Vad blir jag då? Styvstyvfarbror? Eller Slakfarbror? Spelar kanske ingen roll egentligen. Söt som få är hon iaf, och det var kul att rita med henne!

Sen så kan jag nog avslöja att jag skall bli farbror här på bloggen också nu, för jag antar att det är officiellt på riktigt. Ja, precis. Farbror skall jag bli. Eller, för att vara helt korrekt, styvfarbror. Men i det här fallet kommer det inte vara den etiketten jag sätter på mig själv. Näe, Linus Jansson skall bli Farbror! Kommer bli väldigt kul. Linus är mitt förslag på namn om det blir en kille. Alternativt Páll.

En sista sak som besöket i Jämtland har gett mig är återigen en insikt om att jag är väldigt ovuxen. Min bror, som skall bli far, är två år äldre än mig. Jag kan inte se mig som honom (eller som min andra storebror heller) om två år. Långt ifrån. Jag lallar fortfarande på i någon slags semi-vuxendom här, och om två år kommer det inte vara mycket bättre. Hela det här kollektivet är ju en ända stor lekstuga. Vad ska det bli av en egentligen.. Eller som min syster sa när jag diskuterade det här med henne, jag kommer inte nå det där stadiet innan jag är 35 år.. Tack syrran

Diket ger mig alltid prestationsångest när han kommenterar mina inlägg.. När han säger att nåt är bra i något inlägg hänger jag upp mig på att jag kanske borde skriva något om det, och då låser det sig totalt. Ungefär så här har mina tankegångar gått:

"Happ, hur ska jag kunna gå vidare nu då.. Ska jag vinkla det så? Eller så? Eller ska jag prata om det här istället? Näe, det kommer ju inte va roligt att läsa. Hur kan du tänka så Linus, knäppgök. Är väl klart folk inte bryr sig om det. Kanske skulle skriva om det där då. Eller näe, det skulle bli för chockartat. För fan, är ju inget jag bara kan släppa så där. Näe, det skiter vi i. Jahaja, då var vi tillbaka på ruta ett då.."

Men det är kul att folk kommenterar, det tycker jag faktiskt. Men ibland får jag svårigheter att leverera, så kan det bli

Nu drar jag till Östersund över helgen. Besök av bror med flickvän och tillhörande barn står på schemat. Ingen rast och ingen ro i en stressad students liv, så är det.

Som av en händelse hamnade jag på Ålidhem idag med min cykel, och var på väg mot de bortre delarna talandes i telefon. När jag kommer fram till Kolbäcksskolan (min låg- och mellanstadieskola) får jag en liten chock, nästan så att jag ramlar av cykeln. Det som för bara ett tag sen var en vacker (nåja) tegelbyggnad innehållandes en skola var nu så långt ifrån en skola det kan bli. Det var en ruin. (Okej då, ett av två hus är kvar). En stor del av min uppväxt är alltså numera förpassad till högre makter, om nu skolar har en himmel. Jag blev faktiskt lite ledsen. Det ställe där en del av mig har formats. Det ställe där jag var kär för första gången (inte i skolan). Det ställe där jag lärde mig att fiskbullar är bland det äckligaste som finns. Det ställe där jag har cyklat förbi på senare år och fått både trevliga och mindre trevliga minnen uppspelade framför mig. Det stället existerar inte längre. Det är en nu en byggarbetsplats. Som man burkar säga, att skiljas är att dö en smula. Så en liten del av mig dog kanske då. Iaf en del av de minnen jag har.

Vidare har vi ju ett annat ställe som också har demolerats till oingenkännlighet, det ställe där hela min framgångsrika fotbollskarriär tog sin plats. Jag talar om Gimoborg. Umeås vackraste fotbollsarena. En ännu större del av mitt liv är faktiskt sammankopplad med denna arena. Numera är detta också en byggarbetsplats. Gräsmattan är borta och grässluttningen som bildade en naturlig läktare håller på att försvinna den med. Klubbhuset och träläktaren är sen länge borta. Höghus skall byggas på platsen. Jag kommer nog aldrig kunna acceptera de människor som flyttar in där. Faktiskt, jag kommer inte göra det. De kommer bo på en helig mark som inte borde användas till att bo på. Det är en plats som alltid borde förknippas med fotboll och glädje. Inte höga elräkningar och tonåringar som gör revolt mot sina föräldrar. Så är det! Och det är något jag aldrig kommer tumma på! En till del av mig dör nog också på den platsen.

En av mina sambos, Hingsten, utbildar sig som bekant till lärare. Det har han gjort ett tag vid det här laget. Till och med så länge så att han tar examen nu i Januari. Och då börjar det bli dags för honom att skaffa sig ett jobb. Det är inget han brukar göra särskilt ofta, söka jobb alltså. Eller jobba för den delen. Han arbetar inte på det viset riktigt, så är det bara.

Men idag har han tillslut fått arslet ur vagnen och faktiskt sökt ett jobb. Och inte vilket jobb som helst heller. Utan ett jobb som mattelärare på ingen skola mindre än Sigtunaskolan Humanistiska Läroverket. För er som inte vet, det är där Knugen har fått sin utbildning. Och titta vad som blev av han! Det måste ju vara en kvalitativ utbildning!

Nåväl, tror detta kommer passa som handen i handsken för vår käre hingst. Känns som han framförallt kommer dela bakgrund med sina elever, och även politisk uppfattning. För Hingsten är ju trots allt väldigt kapitalistisk i sitt synsätt samt är uppvuxen i en mer eller mindre adlig familj.

Och sist men inte minst, det är väl inte bara jag som kommer ihåg nedanstående "reklamfilm"? Visar ändå rätt bra hur Hingstens framtida arbetsplats ser ut. Måste nog åka och hälsa på honom nån gång!

Halvägs in i Nove,ber har vi kommit och jag har fortfarande inte riktigt lyckats producera ett blogginlägg av klass under den här månaden. Måste nästan vara ett slags rekord. Så många dagar men så lite gjort.

Inatt harjag sovit mycket, nästan ovanligt mycket. Somnade vid kvart i tolv och gick upp klockan halv tio. Jag sov alltså nästan tio timmar. Likväl var det en trött man som mötte min blick på andra sidan badrumsspegeln. Han såg riktigt sliten ut. Men efter en uppfräschning i duschen såg det väl lite bättre ut. Men man är tamefaan likblek den här tiden på året. Borde kanske göra något åt det hela. Nåväl, Hingsten låg på soffan och sov med ordkrysset i full gång. Om han har sovit där hela natten förtäljer inte historien, men mest troligt. Han hade sitt täcke och allt.

Igår var jag med min syster på nya Bondfilmen. Underhållande? Javisst. Bra? Jovars, helt okej. Men man kan väl säga att actionscenerna hade fått mer uppmärksamhet av producenterna än manuset. Fast jag gillar att de faktiskt, för en gångs skull i Bond, bygger vidare på vad som har hänt i den tidigare filmen.

Vad händer annars? Inte mycket, inte mycket alls. Är kanske, trots allt, inte så smart att läsa två nätbaserade kurser.. Får alldeles för mycket tid över, vilket innebär att jag håller på att tänka för mycket, vilket jag bara mår dåligt över. Om vad är inte lönt att informera er över. Skulle faktiskt behöva ta hand om en arbetsmarknadsdag eller nåt igen, så jag får något att lägga mina tankar på. 

Det händer då mycket konstigt här i livet

Oyeah. Äntligen dags för en trevlig nyhet så här i höstmörkret!! Páll Óskar har släppt ett nytt album, denna gång en samlingsskiva med det vackra namnet Silfursafnið (tror det betyder nåt med silver). Vilken höjdare säger jag! Nu finns det hopp i livet igen, jäklar vad jag ska köpa den. Frågan är bara hur i helskotta man får tag i den i tider som den här.. Lär väl inte va något som går på export från den sjunkande ön. Men men, därför är det bra att Internet finns att tillgå. För att fira detta bjuder jag på en gammal klassiker från vår isländske vän. Se speciellt på de otroligt läckra bakgrundsdansarna, dom gillar jag skarpt!